Spelar det någon roll längre??

Under många många år har Jikas Question varit mitt allt, vi har upplevt så mycket minnen tillsammans både bra och dåliga som jag fortfarande lever med och njuter av än idag. Det är inget som är glömt och jag upplever det fortfarande som om det skulle ha hänt igår.

Det värsta som kunde hända var att man faktiskt blev vuxen en dag. Tiden har betytt så mycket för mig då jag hade svårt att skaffa nya vänner i skolan så blev mina vänner djuren och de ha dom alltid varit. Jag bygger en relation till mina djur som ingen annan gör. Question har stått mig så nära och det gör han än idag fast han inte är hemma men det går inte en dag utan att jag tänker på han och önskar så jävla mycket att han kunde få komma hem.

Han har varit utlånad till 4 stycken sen ja sluta med travet. Han har haft det bra de är inte de, men jag lovade mig själv att det inte skulle få hända, att han skulle få vandra runt över allt. Han är 19 idag jag har haft han sen han var 3år. Just nu gör jag allt som står i min makt för att han inte ska åka till Östersund till ett annat hem, det är för långt bort.

Det är tryggheten att ha han på hemma plan om det skulle hända något vilket det gjorde en gång. Man kunde vara där snabbt om det skulle gå riktigt illa. Man skulle hinna säga hej då. Sen om han är hos någon annan det skiter ja i men inte så långt bort, då blir ja för maktlös och det vill jag inte.

Samtidigt är det något i min mage som säger att det får inte hända att han åker. Jag vill att min dotter ska få uppleva en tid med han också. Min mamma ha ringt och pratat med mig om detta, ärligt så vill jag inte höra. Jag vill inte prata om det. Jag tror det säger allt, han betyder för mycket för att släppa han så långt. Det gör för ont. Jag var sömnlös igår och iförgår. Jag grät igår kväll så min sambo fick trösta mig. Jag vill inte, ja orkar inte och jag blir för ledsen att låta han åka. För mig är det slut diskuterat jag släpper han inte så långt.

Min sambo skulle ringa till sin mamma idag och be henne höra med två tjejer här uppe om dom ha någon plats till övers. Finns det kan ja ta hand om han själv med glädje.

Detta påverkar mig så mycket att jag sluter mig själv, säger inget, orkar inget blir deppad och sen så extremt ledsen. Som ja sagt förut jag tar hellre bort han för då vet jag vart han är, inget kan hända och han har det bra. Men jag kommer sakna han dessto mer då. Det är nog därför jag vill börja jobba igen så fort som möjligt för att ha råd att ha han själv, så pass mycket att jag inte ens tänkt att Hailie måste få en dagis plats först.

Ingen förstår egentligen hur det känns när man har den relationen till ett djur men som sagt han tröstade mig när jag mådde dåligt när jag kom hem från skolan, när ja var ut med han behövde jag inte tänka på något jag var alltid glad han gjorde mig glad om inte annat. Han var min bästa vän! jag ha samma relation med sammy.

För mig är tanken att åker han det är det stor risk att jag aldrig mer kommer se han igen. Då är han borta. Jag vill inte leva med det. Just nu ha jag en klump i magen och är låg. Ska ta en promenad med Hailie och hundarna nu för jag måste få andas. Jag vet bara att jag vill inte. Jag ska försöka hitta en annan lösning.

Snart vännen hoppas jag du är hemma igen där du hör hemma och som jag har lovat.